Skidåkning

Imorgon bär det av till Trysil och en skidweekend väntar. Som alltid tänker jag att man borde åka skidor oftare. Det är något avslappnande att komma upp till fjällen och se snö och bergstoppar. Att känna den kalla luften när man går ut på morgonen. Att höra snön knarra under varje fotsteg. Att känna tystnaden när man går mot liften innan den öppnar.
Jag kan inte säga att jag åker skidor ofta. Snarare tvärtom, det är ganska lätträknat de antal gånger som jag åkt skidor de senaste tio åren. Ändå kan jag sakna det.

Något som jag gärna vill testa är att åka längdskidor. Jag har länge funderat på att köpa längdskidor men kommer alltid på det i slutet av säsongen och brukar slå bort tanken med att det oftast är väldigt osäkra snöförhållanden i Göteborg. Det skall dock bli bättring på det eftersom en skidtunnel är på väg att byggas.

Jaghar sinnebilden av att åka längdskidor. Jag stakar och stegar framåt i en dalgång med litesnötäckta träd. Väskan på ryggen (alternativt pulkan bakom mig) är fylld med antingen ett trangiakök och råvaror eller en termos varm choklad. Eller både ock. Runt omkring mig är bara öppen natur och bergstoppar. Och jag befinner mig i Sarek.
En vacker dag har jag tänkt att göra verklighet av den bilden. Och då skall det även bli vintertältande såklart.

Men framför allt är skidåkning (och även längdskidåkning) en härlig träningsform. Man åker iväg med allt annat än tanke på träning och kommer tillbaka till fjällstugan trött och slutkörd. Och vaknar med en skön träningsvärk i benen. Det är ju den perfekta träningsformen när man inte ens tänker på att man tränar och har väldigt kul under tiden. Samtidigt blir det alltid ett slags kvitto på hur vältränad man är när man åker iväg på en sådan resa. Så det återstår att se hur min kropp kommer att må efter första dagen med skidåkning på några år. Jag hoppas oförskämt bra. Men det återstår väl att se..