månadsarkiv: oktober 2015

Att träna ute när vädret är tråkigt

En kväll i oktober. 10 grader kallt. Snålblåst. Regn. Och då skall jag ut och träna.

”Varför det?” är en tanke som slår mig flera gånger. Ja, det svaret är inte lätt att motivera skall erkännas. Det kräver en del mental övertalning för mig själv innan jag faktiskt går vidare och sätter mig i bilen för att köra till träningen. Att träna skall vara jobbigt. Men det skall även vara roligt. Jag vet sedan innan att passen med military fitness är roliga och att jag alltid är så nöjd med att ha genomfört dem, och det är sådana tankar som får mig att inse att det blir bra idag också. Även om det känns jobbigt.

Vid passets början känns det bättre och när vi sprungit omkring 100 meter så är kroppsvärmen uppe och jag struntar i att det regnar. Något som instruktörerna är bra på är att få oss att strunta i de yttre förhållanden. Regn som vind som lera som vatten och blöta kläder struntar man i efter några pass. Det är ju bara träning. Och endast en timmes långt pass. Vad jag istället får ut från det är härlig träning utomhus och att uppleva årstiderna. Och det är helt okej så länge man har bra kläder på sig.

Hur man övervinner tanken på att överge träningen när man håller på och det börjar bli jobbigt är en fråga som är svår att besvara. Om man ändå hade svaret på den frågan. Men oftast är det bara att tänka framåt och att det känns bra mycket bättre när man sitter i soffan efteråt. I ett program där Charlotte Kalla intervjuades och frågades samma fråga, nämligen hur man fortsätter när det blir jobbigt, så svarade hon att hon hela tiden har en mental kamp med sig själv när det blir jobbigt. Men hon har ett mål som hon fokuserar på. Och när en världsmästare erkänner att hon funderar på att sluta träningen i backen när det blir jobbigt, ja, då är det väl bara att inse att man själv kommer att fortsätta med sådana tankar också. Men så länge jag tycker att träning är roligt ovh att jag får ut något från det så fortsätter jag.

Och nu är det drygt en vecka kvar till finalloppet. Under 50 min är det som gäller. Skam den som ger sig….

Att träna, eller inte träna..

Vanligtvis på måndagar brukar jag gå och träna ett pass, men idag blev schemat annorlunda och det blev ingen träning idag. Då hamnade jag istället i soffan och satt och kollade på tv. Ett program som jag dock kan rekommendera från tv-soffan är ”Träna med Kalle” på SVTPlay. Alternativt ”Svett och ettikett”, också på SVTPlay. Här är det Kalle Zackari som håller på att lära ut allmän träningsinställning kan man väl kalla det. Och det är en hel del kloka ord skall tilläggas.

Träning handlar om att ha kul. Det handlar om att göra det man tycker om. Men det handlar också om att våga ta i och bli trött. Nyss såg jag ett avsnitt om en person som ville träna men ogillade att bli trött och därför inte tränade på allvar. Det tog 2 månader och till slut fick Kalle henne att förstå vad träning handlade om. Det slutade med att hon var instruktör för sina kompisar och ledde ett pass.

Det ligger mycket i det där tycker jag. Att våga ta i och träna. Kroppen klarar av mycket mer än man tror. Och visst mår man bra av att träna? Det handlar ju bara om att starta på rätt nivå. Hur många är det inte som har tänkt att ”nu skall jag börja träna” och så börjar man i 110 km/timmen på en gång med flera pass i veckan och hårt tempo, bara för att några veckor senare inse att det inte var roligt. Man gick ut för hårt helt enkelt. Och man tappar träningsmotivationen. Jag vet, det har hänt mig några gånger. Men i slutändan mår jag bra mycket bättre om jag får träna. Det handlar inte bara om den fysiska känslan. Jag mår bättre mentalt om jag får träna också. Jag orkar mer på dagarna och är piggare. Och sover bättre.

Men hur gör man då? Måste man gå på gym och lyfta tunga vikter? Inte alls. Det finns massor att göra med endast kroppen som motstånd. Det kan vara en sådan enkel sak som att gå en promenad. Eller att jogga en sväng i skogen. Eller att helt enkelt ligga ner på marken, resa på sig, lägga sig ner, resa på sig igen och göra så 50 gånger i rad. Det blir man trött av. Och det behöver man inte något gymkort för.
Men det viktiga är att träning skall vara roligt. Och det skall vara något man vill göra. Det gäller bara att våga fortsätta när det blir tungt efter 2 veckor. För det är helt klart värt det.

Ut och ha kul! Träning är allt som du blir starkare av. Oavsett om du är inomhus eller utomhus.

(nu väntar jag bara på en försenad pannlampa så skall jag ut och springa i skogen i mörkret, vilket jag tror blir helt fantastiskt!)

löpning under stjärnhimlen

Innan jag tog på mig skorna och gav mig ut ikväll så var det tungt att motivera en löprunda. Klockan hade blivit mycket och läggningen av barnen hade tagit tid. Och så var jag trött efter en lång dag. Och så hade jag inte ätit en jättebra middag att springa på. Och så var jag trött. Och det såg kallt ut ute. Men, likväl snörade jag på mig skorna och gav mig iväg ut. Och så fort jag kom ut så var det en härlig kväll som mötte mig. Det var inte så fasligt kallt utan ganska friskt. Och när jag tittade upp så var det helt stjärnklart. Det är inte varje löptur som man kan se de olika stjärntecknen.

Under de första kilometerna såg jag inte någon människa ute på gatorna. Eftersom jag sprang genom bostadsområden var det oundvikligt att se att det lyste i varje hus och tv-apparaterna var påslagna. Jag tänkte flera gånger att alla missar något som inte är ute och springer nu. Och för första gången kände jag en viss förståelse för de som är ute och springer tidigt på morgonen. Det måste vara samma känsla för dem, att de är ensamma och njuter av en tidig morgon där solen börjar visa sig.

Idag sprang jag min vanliga runda fast åt andra hållet. Det var rätt intressant eftersom jag märkte flera sträckor där det blev lite uppförsbacke som jag inte visste om. Det innebär att min vanliga runda har alltså lite mer nerförsbackar (om än ganska blygsamma sådana) än jag vad tänkte mig. Rundan kändes ändå rätt ok, trots att jag hade väldigt mycket träningsvärk efter måndagens träningspass.

9,5 km, 45:06 minuter, medel 4:44 min/km
1 km – 04:08 min2 km – 04:46
3 km – 04:46
4 km – 04:18
5 km – 04:44
6 km – 04:53
7 km – 04:57
8 km – 05:11
9 km – 04:55
10 km – 04:42

intervall-pass

Det var kallt ute. Det var måndag. Det var intervallpass på schemat. Turligt nog visste jag inte om det innan, för då hade lusten att träna inte varit lika stor skall erkännas.

Det var skönt att få tränat idag. Efter några timmars bilåkande mår jag bra av att få komma ut och springa av mig. Och springa, det fick vi göra idag på passet. Det började med lite springande upp för stigar och nerför stigar. Nu börjar det verkligen bli dags för pannlampa. (Pannlampa är förresten beställd, men eftersom löparjackan som också beställdes var  restnoterad så har pannlampan inte skickats ännu.) Det var några tillfällen som var ganska nära till lite stukningar skall erkännas, men jag klarade mig. Efter halva passet var det instruktörsbyte från aspirant till huvudinstruktör och det innebar att tuffheten ökades dramatiskt. Snabba långa intervaller över en fotbollsplan. Varvat med att lägga sig i plankan efter intervallen i väntan på nästa intervall. Och sedan lite hoppande på ett ben. Och sedan utfallssteg. Och sedan springa vidare. Och sedan armhävningar. Och sedan springa.

Ja, jobbigt var det och det var många som höll med om att det var det jobbigaste passet på länge. Men skönt var det. Och mitt resonemang är fortsatt såhär: är det såhär jobbigt så måste det vara nyttigt. Och om det är nyttigt så innebär det att min form inför Göteborgsvarvet 2016 förbättras. Och chansen att komma under 50 min på Finalloppet 31 oktober ökar också. Så, det är bra att springa intervaller antar jag. Men när man gör det är det långt ifrån roligt..

Är det dags för pannlampa kanske?

Idag på träningspasset var det mörkt redan efter halva passet. Tja, redan när jag körde till passet så började det att skymma och när solen låg bakom en kulle och några träd så började det att bli lite dunkelt. Jag insåg att det var ganska skönt att ha tagit på sig vindjackan över träningströjan, och insåg också att det börjar bli svalare ute nu eftersom det var kyligt när jag hängde av mig jackan i träningsstugan. Fast när passet började var det inga problem att hålla värmen.

Och man anar att det blir jobbigt när den första instruktionen man får är att ta en 1 meter lång stav som väger 7 kg och trä på 2 slitna gummidäck. Och därefter bära denna däckstav tillsammans med en annan och springa ut på grusvägarna och upp på stigarna.

Att springa i skogen är riktigt härligt. Oavsett om det mörknar eller inte. Det är speciellt skönt nu när löven börjar falla och det är massa gran- och tallbarr som ligger på marken. Det blir mjukt och skönt att springa på. Speciellt när man skall kasta sig ner på marken och göra armhävningar eller annat. Då känner man gräslukten och barrdoften speciellt mycket.

Och som sagt, efter halva passet började det bli mörkt och när vi sprang nerför en sluttning var det till att ta det väldigt lugnt så att jag inte stukade eller vrickade några fötter. Och det var nära ett tag skall erkännas. Så det gäller att springa lugnt och mer på tårna snarare än att trampa ner tungt med hela foten.

Förslaget till instruktören var att ställa krav på att alla skulle ha pannlampa men vi får väl se vad det blir av det. Ett lite tufft krav att ställa på alla deltagare förstås. Men det innebär att jag måste ta och köpa en pannlampa. Om inte annat så för att jag skall kunna springa mina löprundor även på kvällen. Som det är nu så väljer jag bort en del grusvägar för att det inte är belyst och det är ju lite trist såklart. Så nu kommer det att bli en hel del surfande för att hitta en bra lampa. Tips från någon av er?