intervall-pass

Det var kallt ute. Det var måndag. Det var intervallpass på schemat. Turligt nog visste jag inte om det innan, för då hade lusten att träna inte varit lika stor skall erkännas.

Det var skönt att få tränat idag. Efter några timmars bilåkande mår jag bra av att få komma ut och springa av mig. Och springa, det fick vi göra idag på passet. Det började med lite springande upp för stigar och nerför stigar. Nu börjar det verkligen bli dags för pannlampa. (Pannlampa är förresten beställd, men eftersom löparjackan som också beställdes var  restnoterad så har pannlampan inte skickats ännu.) Det var några tillfällen som var ganska nära till lite stukningar skall erkännas, men jag klarade mig. Efter halva passet var det instruktörsbyte från aspirant till huvudinstruktör och det innebar att tuffheten ökades dramatiskt. Snabba långa intervaller över en fotbollsplan. Varvat med att lägga sig i plankan efter intervallen i väntan på nästa intervall. Och sedan lite hoppande på ett ben. Och sedan utfallssteg. Och sedan springa vidare. Och sedan armhävningar. Och sedan springa.

Ja, jobbigt var det och det var många som höll med om att det var det jobbigaste passet på länge. Men skönt var det. Och mitt resonemang är fortsatt såhär: är det såhär jobbigt så måste det vara nyttigt. Och om det är nyttigt så innebär det att min form inför Göteborgsvarvet 2016 förbättras. Och chansen att komma under 50 min på Finalloppet 31 oktober ökar också. Så, det är bra att springa intervaller antar jag. Men när man gör det är det långt ifrån roligt..