månadsarkiv: november 2015

Första löprundan på länge

jag fick äntligen tummen ur och gav mig ut på en löprunda. Det har i ärlighetens namn varit längesen sist och det har inte riktigt blivit enligt mitt ursprungliga schema. Jag har tänkt om lite och nu har jag en plan för att vara i bra form till Sandsjöbacka winter trail 22 km i mitten av januari. Skatås mörkaste blev en startpunkt på 7 km, och igår sprang jag 14 km. Om jag nu håller någon vecka till med 14 km så kan jag nästa vecka steppa upp till 18 km i Skatås. Därefter ökar jag efter en vecka till 21 km och så har jag gjort distansen som jag skall springa.

14 km var dock långt kände jag i benen när jag kom hem. Stel i benen, skav och blodblåsor på tårna. Ja, det är väl som det skall vara antar jag.

14 km – 1:11 Tim – 5:05 min per km i snitt

 

Det hade regnat hela dagen..

..och tanken som slog mig innan dagens träningspass var: ”skall jag ta skorna som har ett vattentätt membran, eller skall jag ta skorna som bara har mesh-partier. Äh, det blir nog inte så blött så vattentäta skorna blev bra.” Vad fel jag hade… Det var förvisso inte så blött på grusvägarna, bara lite lerpölar här och var. Men när vi skulle korsa ett vattendrag på knädjup på sina ställen så var det vackert bara att inse att skorna blev lite tyngre efteråt. För det är det som är en av nackdelarna med täta skor. De släpper inte igenom vatten som redan kommit in i skorna. Å andra sidan, positivt tänkande i den situationen innebar att jag fick lite bättre benträning eftersom jag då hade lite tyngder på fötterna.

Men jag skall erkänna, jag fuskade med bålträningen idag. Det var många partier med plankan (även kallad jägarvila) och efter att ha fått upp flåset ordentligt så var det för mycket för mig idag. Och där lyckades jag helt enkelt inte tänka att jag ändå skulle anta utmaningen att gilla det utan det blev för tungt.

Något som ändå är min styrka i passen är löpningen. Jag känner att mina ben har blivit starkare och det bådar gott för mitt mål med träningen, nämligen en bättre tid på Göteborgsvarvet 2016. Även om det inte blivit så många långa träningsrundor som jag tänkte mig så är dessa intervallpass helt klart nyttiga för mig. Och om jag nu får till löpningen som jag tänker så har jag en bra grund att stå på.

I söndags blev det för övrigt också lite paddling för en gångs skull. Det var äntligen dags för säsongens första bassängträning. 10 glada paddlare med två instruktörer tog sig an Lundbybadet med 8 kajaker och det var mycket plaskande och vatten i näsan på alla deltagare. Även för mig. Jag glömmer ju hela tiden att det är en bra sak att ta på sig näsklämman innan jag gör första rollen, och det resulterar varje gång att jag får en ordentlig kallsup med klorvatten vilket inte är det bästa för lite halvförkylda bihålor. Eller så är det kanske bra att få in lite klor där som kan döda bakterier.. Positivt tänkande där också kanske hjälper? Men det var givande som alltid, och som alltid var det också de enkla räddningsövningarna som var de mest uppskattade. Det är alltid nyttigt att få en påminnelse om hur man räddar varandra, och när man ser aha-upplevelsen i deltagarnas ögon som säger att det faktiskt var lite jobbigare än de tänkt sig så är jag ändå nöjd. För det innebär att de kanske drar sig för att paddla själva och försätta sig i situationer som de inte helt klarar av om det skulle bli ett ofrivilligt bad.

att springa en löptävling en fredagskväll

Ja, det finns väl många andra saker man kan göra på en fredagskväll. Äta en god middag, dricka en öl eller ha en myskväll i soffan. Men jag valde att springa ett lopp efter en hel dag med regn. Det var förvånansvärt kul att springa Skatås Mörkaste igår kväll. Starten gick 18:30 och då var det mörkt ute. Alla 300 deltagare hade pannlampor och jag insåg snabbt att min pannlampa (som jag trodde var väldigt bra i ljusstyrka) låg i lä när jag jämförde med andra pannlampor. Min var som en liten ficklampa jämfört med de som var likvärdiga en bilstrålkastare.

Hur som helst, upplägget var att springa 7 km på stig och grusvägar i mörker med endast pannlampan och reflexmarkeringar som hjälp. Starten gick vid strandkanten vid Delsjöns badplats och snabbt uppför gräsbacken. Därefter följde vi grusvägen en bit för att sedan vika av in på stigar. Banan var markerad med reflexer som hängde runtomkring och det var en väldigt häftig inramning. Fram till halva loppet var det relativt många runt omkring mig. I början sprang vi mer eller mindre på ett led och så fick man göra snabba ryck när det kom en lucka att springa om personen framför. Efter tre kilometer började det tunnas ut men det var ändå inte tomt kring mig. Efter 3,5 km som var vid toppen av Brudarebacken började det dock tunnas ut en del. Antingen var jag snabb eller långsam tänkte jag. Men som jag har skrivit om innan valde jag att ha en positiv inställning och tänkte att jag istället var snabbare än de flesta. Och i ärlighetens namn var det inte många som sprang om mig, utan det var snarare jag som passerade flertalet löpare. Vid ett tillfälle på grusvägen sprang jag om den som låg framför mig och när jag sedan vek in på stigen så var det endast min pannlampa som lyste upp reflexerna. Jag såg ingen framför mig och det var en härlig känsla att springa i mörkret på stigen. Men det är bra mycket löpteknik kvar för mig att lära när det gäller att springa trail. Det var några gånger då jag var riktigt nära att stuka en fot.

Banan var ”endast” 7 kilometer lång, men när det är trail är det inte riktigt jämförbart att bara titta på distansen. Det var mycket backar och hoppande över stockar, trippande nerför branta sluttningar och leriga stigar och det gör att det blir tuffare att springa jämfört med asfalt eller grusvägar. Sluttiden blev cirka 43 minuter och jag är ändå nöjd med resultatet. Och det var galet mycket roligare att springa i skog istället för på asfalt.

6,84 km, 43:28 min, medel 6:21 min per km

1 km – 6:03
2 km – 6:51
3 km – 6:16
4 km – 6:495 km – 6:06
6 km – 6:27
7 km – 4:27

Snålblåst och regn..

..är väl kanske inte den bästa förutsättningen för att gå ut och köra ett träningspass. Jag hade flera olika tankar gällande huruvida jag skulle ställa in passet eller köra på ändå. När solen kröp fram under dagen så tänkte jag att det var lika bra att träna på, bära eller brista. Sedan när solen försvann och regnmolnen visade sig så började jag tvivla. Men samtidigt hade jag tanken att det minsann bara var dåligt väder och inget annat. Det är ju bara lite blötare än vanligt, och det går ju minst lika bra att träna ändå.

När jag kom till passet så slutade det att regna och eftersom vi var i skogen så blåste det inte så mycket heller. Och det var uppenbarligen fler personer än jag som tänkt att det bara var dåligt väder för det var 30 personer totalt på passet. Och vi hade roligt även om det var väldigt jobbigt.

Det är lustigt det där. Det känns aldrig så skönt som när jag sätter mig i bilen efter passet, drar på radion och sjunger med i första bästa låt som kommer på radion. Det kallas endorfiner sägs det. Det är svårt att toppa känslan. Man är helt slut i kroppen men det känns så otroligt bra ändå. Och det är väl lite därför man tränar antar jag. För att må bra.

Att träna tillsammans

Det händer något när man tränar i en grupp med andra människor. Man får en uppmanande klapp på axeln eller ryggen när det blir tungt. Man pushar någon som ser trött ut. Man biter ihop och gör det där lilla extra. Och vips så har man till exempel gjort 267 benböj ståendes i en ring tillsammans. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Garanterat inte om jag hade stått och gjort dem själv.

Jag gillar att träna men är väldigt dålig på att motivera mig om jag inte har ett mål. Och även om jag har ett mål så är det lätt att planera upp ett träningspass med intervall-löpning men ännu lättare att strunta i det när jag väl börjar passet. Jag har en mental fight med mig själv när jag är ute på ett löppass. Skall jag fortsätta eller ta den korta vägen? Oftast försöker jag intala mig att bita ihop och fortsätta för att jag ändå har ett mål långt fram i tiden med min träning. Men ibland är det helt enkelt en fight som jag väljer att förlora. För jag väljer ju att göra det. Det är ju inte att jag inte klarar av det rent fysiskt.

När jag går på gruppträning så har jag inte lika lätt att välja att ta det lugnt. Jag vill inte prestera sämst i gruppen utan vill istället visa att jag minsann klarar det. Och då biter jag ihop och tar det extra steget. Det gör att träningen blir mycket mer effektiv och att jag blir tröttare efter passet. Men likväl känner jag en riktig glädje efter passen och det är väl de berömda endorfinerna som sparkas igång i kroppen efter träning.

Vi pratade lite om det på ett pass tidigare, jag och några deltagare. Vi kom fram till att pusha varandra innebär att man laddar varandra med positiv energi. Den som blir pushad kommer i sin tur att pusha antingen dig eller någon annan när tröttheten kommer. Och det är väldigt mycket värt att få en klapp på axeln eller ett ”kom igen, du orkar!” när jag blir trött.

Jag antar att det är detta som skiljer vanliga människor mot elitidrottare. De som är på elitnivå har en tillräcklig vinnarskalle och målmedvetenhet och kan därför lättare motivera sig att ta det extra steget istället för att välja den lättare vägen. Men som Charlotte Kalla sa i en intervju så har hon också en mental strid varje gång hon har ett träningspass. Och det känns väl ganska betryggande att veta att alla slåss mot samma tankar. Då är det bara att bita ihop och kämpa på när man blir trött. Eller att be någon att pusha dig. Det funkar iallafall för mig.

Förkylningar…

Bloggen har varit lite dåligt uppdaterad det senaste och det beror på en seg förkylning. Dessvärre satte förkylningen stopp för finalloppet som var mitt delmål i utmaningen att få en bättre tid på Göteborgsvarvet 2016. Att träna och springa när man är förkyld tål väl att diskutera huruvida det är bra eller inte, men att göra det när man har ont i halsen har jag förstått är mindre bra. Och ont i halsen har jag haft i en dryg vecka nu, så det börjar bli segt.
Som tur är tappar jag inte så jättemycket på att ha träningsuppehåll på en vecka. Om det beror på att jag ändå har en bra form eller att jag inte har en bra form från början låter jag vara osagt… Men det fick mig att fundera på huruvida det är en bra sak att träna när man är förkyld eller inte. Jag brukar alltid ta det lugnt när jag har lite sjukdom i kroppen, men förra måndagen ändrade jag på det och valde istället att träna. Det var inte mycket ont i halsen som jag hade, endast lite känning på morgonen när jag vaknade. När jag läste om träning vid förkylning så stod det på flera sidor att elitidrottare ofta tränar på när de är förkylda men att de inte väljer intensiva pulskrävande pass utan istället satsar på teknik. Jag gjorde väl inte riktigt det eftersom jag tog ett pass Military Fitness med mycket puls under en timme. Intervaller och armhävningar. Och burpees och bära rep.
Jag kände mig bättre på kvällen när jag kom hem, men morgonen därpå var förkylningen kvar och jag hade mer ont i halsen. Det får mig att tro att det är nog en bra sak att ändå ta det lugnt när man är förkyld och inte träna för tränandets skull. För som sagt, så mycket tappar jag inte på att ta en vilovecka.
Riktigt trist var det dock att inte vara med på finalloppet. Jag har mycket mentalt spring i benen just nu, men fysiskt så är det fortfarande en stor tröskel. Det fick mig att leta upp nya utmaningar på vägen till Göteborgsvarvet 2016, och då hittade jag Sandsjöbacka winter trail. Sagt och gjort, 22 km trail-löpning från Lindome till Slottsskogen går av stapeln 16 januari. Förhoppningsvis ligger det snö på stigarna, men antagligen är det lera och regn. Skam den som ger sig. Men nu börjar det bli dags att få lite längre distans på mina löppass…