Kategoriarkiv: träningsmotivation

Vad ger dig träningsglädje?

”Är det någon som känner sig att vara på nivå advanced ikväll? Ta då ett steg framåt” frågade instruktören ikväll när vi stod uppställda för att starta passet. Jag tittade mig lite omkring och tog ett halvt steg framåt. Ingen annan gjorde anspråk på det vad jag kunde se. Så kände jag plötsligt en knuff i ryggen av två-tre händer som tryckte fram mig och vips så hade jag fått ta ett steg framåt.

”Bra Martin! Då kommer jag att hålla ett extra öga på dig idag, bara så du vet.” ropade instruktören ut. Jag tittade mig runt. Ingen annan hade tagit ett steg fram.
”Eeh, jaa, jag menar, JA” ropade jag ut. Tack för det tänkte jag. Sedan drog vi igång passet med hederlig jägarvila mot vägg med benen i 90 grader.

Det var skönt att få träna igen kände jag. Det var visserligen bara en dryg vecka sedan jag var på ett pass, men mentalt var det länge sen. Lite väl mycket aktiviteter på jobbet i kombination med småbarn hemma i kombination med livet i allmänhet har gjort att jag inte har sprungit på några veckor. Jag vet att jag hade lagt upp en bra plan här på bloggen för min löpning och hur jag skulle komma i form inför loppet på 22 km i januari. Och njae, det har väl inte riktigt blivit som jag hade tänkt mig skall jag erkänna.  Men jag räknar ändå passen med military fitness som en bra uppladdning även för löpning. Och det gör mig glad att få träna. Det fick mig att fundera lite, vad är det egentligen som gör att jag hittar träningsglädje?

I form av instruktör tycker jag att det är väldigt roligt att se hur människor utvecklas. Att se personer lära sig och ta åt sig av det jag lär ut ger mig en hel del glädje och energi i paddlingen. Det är nog därför som jag gillar att träna i grupp när jag själv tränar. Man peppar varandra och ser hur folk gör sitt bästa och kämpar. Och pushar varandra. Instruktören för kvällen gick under slutfasen av sin utbildning och det är jul att se hur hennes utveckling har varit. Det har gått från ett ganska rörigt och lite otydligt första pass till att nu vara tydlig och utstråla respekt och ledarskap, och då är det extra kul att träna. En annan faktor som bidrar till min träningsglädje är att träna utomhus. Det är något speciellt över det som jag inte kan sätta fingret på. Men jag har märkt att jag har en annan inställning till regn och busväder. När det regnar så känner jag inte längre att jag måste gå in utan inser att det bara är lite vatten. Och det skadar ju inte? Man torkar ju..

Så, ut och träna med er! Det är ju fortfarande nästan vårväder utomhus om än lite mörkt.

Det hade regnat hela dagen..

..och tanken som slog mig innan dagens träningspass var: ”skall jag ta skorna som har ett vattentätt membran, eller skall jag ta skorna som bara har mesh-partier. Äh, det blir nog inte så blött så vattentäta skorna blev bra.” Vad fel jag hade… Det var förvisso inte så blött på grusvägarna, bara lite lerpölar här och var. Men när vi skulle korsa ett vattendrag på knädjup på sina ställen så var det vackert bara att inse att skorna blev lite tyngre efteråt. För det är det som är en av nackdelarna med täta skor. De släpper inte igenom vatten som redan kommit in i skorna. Å andra sidan, positivt tänkande i den situationen innebar att jag fick lite bättre benträning eftersom jag då hade lite tyngder på fötterna.

Men jag skall erkänna, jag fuskade med bålträningen idag. Det var många partier med plankan (även kallad jägarvila) och efter att ha fått upp flåset ordentligt så var det för mycket för mig idag. Och där lyckades jag helt enkelt inte tänka att jag ändå skulle anta utmaningen att gilla det utan det blev för tungt.

Något som ändå är min styrka i passen är löpningen. Jag känner att mina ben har blivit starkare och det bådar gott för mitt mål med träningen, nämligen en bättre tid på Göteborgsvarvet 2016. Även om det inte blivit så många långa träningsrundor som jag tänkte mig så är dessa intervallpass helt klart nyttiga för mig. Och om jag nu får till löpningen som jag tänker så har jag en bra grund att stå på.

I söndags blev det för övrigt också lite paddling för en gångs skull. Det var äntligen dags för säsongens första bassängträning. 10 glada paddlare med två instruktörer tog sig an Lundbybadet med 8 kajaker och det var mycket plaskande och vatten i näsan på alla deltagare. Även för mig. Jag glömmer ju hela tiden att det är en bra sak att ta på sig näsklämman innan jag gör första rollen, och det resulterar varje gång att jag får en ordentlig kallsup med klorvatten vilket inte är det bästa för lite halvförkylda bihålor. Eller så är det kanske bra att få in lite klor där som kan döda bakterier.. Positivt tänkande där också kanske hjälper? Men det var givande som alltid, och som alltid var det också de enkla räddningsövningarna som var de mest uppskattade. Det är alltid nyttigt att få en påminnelse om hur man räddar varandra, och när man ser aha-upplevelsen i deltagarnas ögon som säger att det faktiskt var lite jobbigare än de tänkt sig så är jag ändå nöjd. För det innebär att de kanske drar sig för att paddla själva och försätta sig i situationer som de inte helt klarar av om det skulle bli ett ofrivilligt bad.

Att träna tillsammans

Det händer något när man tränar i en grupp med andra människor. Man får en uppmanande klapp på axeln eller ryggen när det blir tungt. Man pushar någon som ser trött ut. Man biter ihop och gör det där lilla extra. Och vips så har man till exempel gjort 267 benböj ståendes i en ring tillsammans. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Garanterat inte om jag hade stått och gjort dem själv.

Jag gillar att träna men är väldigt dålig på att motivera mig om jag inte har ett mål. Och även om jag har ett mål så är det lätt att planera upp ett träningspass med intervall-löpning men ännu lättare att strunta i det när jag väl börjar passet. Jag har en mental fight med mig själv när jag är ute på ett löppass. Skall jag fortsätta eller ta den korta vägen? Oftast försöker jag intala mig att bita ihop och fortsätta för att jag ändå har ett mål långt fram i tiden med min träning. Men ibland är det helt enkelt en fight som jag väljer att förlora. För jag väljer ju att göra det. Det är ju inte att jag inte klarar av det rent fysiskt.

När jag går på gruppträning så har jag inte lika lätt att välja att ta det lugnt. Jag vill inte prestera sämst i gruppen utan vill istället visa att jag minsann klarar det. Och då biter jag ihop och tar det extra steget. Det gör att träningen blir mycket mer effektiv och att jag blir tröttare efter passet. Men likväl känner jag en riktig glädje efter passen och det är väl de berömda endorfinerna som sparkas igång i kroppen efter träning.

Vi pratade lite om det på ett pass tidigare, jag och några deltagare. Vi kom fram till att pusha varandra innebär att man laddar varandra med positiv energi. Den som blir pushad kommer i sin tur att pusha antingen dig eller någon annan när tröttheten kommer. Och det är väldigt mycket värt att få en klapp på axeln eller ett ”kom igen, du orkar!” när jag blir trött.

Jag antar att det är detta som skiljer vanliga människor mot elitidrottare. De som är på elitnivå har en tillräcklig vinnarskalle och målmedvetenhet och kan därför lättare motivera sig att ta det extra steget istället för att välja den lättare vägen. Men som Charlotte Kalla sa i en intervju så har hon också en mental strid varje gång hon har ett träningspass. Och det känns väl ganska betryggande att veta att alla slåss mot samma tankar. Då är det bara att bita ihop och kämpa på när man blir trött. Eller att be någon att pusha dig. Det funkar iallafall för mig.

Att träna, eller inte träna..

Vanligtvis på måndagar brukar jag gå och träna ett pass, men idag blev schemat annorlunda och det blev ingen träning idag. Då hamnade jag istället i soffan och satt och kollade på tv. Ett program som jag dock kan rekommendera från tv-soffan är ”Träna med Kalle” på SVTPlay. Alternativt ”Svett och ettikett”, också på SVTPlay. Här är det Kalle Zackari som håller på att lära ut allmän träningsinställning kan man väl kalla det. Och det är en hel del kloka ord skall tilläggas.

Träning handlar om att ha kul. Det handlar om att göra det man tycker om. Men det handlar också om att våga ta i och bli trött. Nyss såg jag ett avsnitt om en person som ville träna men ogillade att bli trött och därför inte tränade på allvar. Det tog 2 månader och till slut fick Kalle henne att förstå vad träning handlade om. Det slutade med att hon var instruktör för sina kompisar och ledde ett pass.

Det ligger mycket i det där tycker jag. Att våga ta i och träna. Kroppen klarar av mycket mer än man tror. Och visst mår man bra av att träna? Det handlar ju bara om att starta på rätt nivå. Hur många är det inte som har tänkt att ”nu skall jag börja träna” och så börjar man i 110 km/timmen på en gång med flera pass i veckan och hårt tempo, bara för att några veckor senare inse att det inte var roligt. Man gick ut för hårt helt enkelt. Och man tappar träningsmotivationen. Jag vet, det har hänt mig några gånger. Men i slutändan mår jag bra mycket bättre om jag får träna. Det handlar inte bara om den fysiska känslan. Jag mår bättre mentalt om jag får träna också. Jag orkar mer på dagarna och är piggare. Och sover bättre.

Men hur gör man då? Måste man gå på gym och lyfta tunga vikter? Inte alls. Det finns massor att göra med endast kroppen som motstånd. Det kan vara en sådan enkel sak som att gå en promenad. Eller att jogga en sväng i skogen. Eller att helt enkelt ligga ner på marken, resa på sig, lägga sig ner, resa på sig igen och göra så 50 gånger i rad. Det blir man trött av. Och det behöver man inte något gymkort för.
Men det viktiga är att träning skall vara roligt. Och det skall vara något man vill göra. Det gäller bara att våga fortsätta när det blir tungt efter 2 veckor. För det är helt klart värt det.

Ut och ha kul! Träning är allt som du blir starkare av. Oavsett om du är inomhus eller utomhus.

(nu väntar jag bara på en försenad pannlampa så skall jag ut och springa i skogen i mörkret, vilket jag tror blir helt fantastiskt!)